Moving to London. Kapitel 1.
Hej!
Den är novellen kan likna den förra lite ibörjan, men den kommer att bli mycket annulunda snart!
Den här novellen är omgjord av en basering på en film.
Jag och min familj har nu flyttat till London!
Jag tänkte börja med att presentera oss, min storasyster Emelie är 17 år och ett galet fan av One Direction och speciellt av Harry Styles. Hon älskar att handla kläder och vara med kompisar. Min mamma heter Caroline och är 40 år, gillar att shoppa och vara ute i naturen. Pappa heter Johan och är 43 år och gillar snabba bilar.
Och så kommer då jag.. Jag heter Melissa och är 16 år, mina intressen är att fota och vara med vänner, shoppa och lyssna på musik. Man kan kalla mig pluggis, för att jag har nästan vara A:n i skolan. Vilket min syster defenitft inte har, hon bryr sig bara om hur hon ser ut.
Nu var det andra dagen i London och jag hade precis fått upp allting från kartongerna i mitt rum.
Jag gick ner till frukosten med trötta steg och där satt hela familjen pigga runt matbordet. Det var bara en macka kvar av det ljusa brödet och den greppade Emelie såklart innan jag tog den.
- Har du sovit bra i din nya säng gumman? Frågade mamma.
- Jadå, jag är bara lite trött. Vad ska vi göra idag? Frågade jag medans jag gäspade.
- Ingenting speciellt! Jag och mamma ska packa upp lite mer från kartongerna. Svarade pappa.
- Jaha, okej. Jag tror att jag går på en promenad iallafall. Svarade jag.
- Kan du köpa mjölk då? Frågade mamma.
- Javisst. Sade jag kort.
När jag hade ätit klart gick jag upp till mitt rum satte upp mitt blonda ganska långa hår i en bull-toffs.
Satte på mig mina svart nit shorts, en blå Hollister T-shirt och ett par vita converase.
- Jag går nu! Ropade jag när jag var nere i hallen.
Det var soligt ute och jag satte på mig mina pilot-solglasögon som jag hade i handen. Jag gick förbi en park där fem killar spelade fotboll, jag kunde inte se deras ansikten men plötsligt kom en fotboll flygandes åt mitt håll och träffade mig direkt i huvudet så jag föll ner på marken.
En brunett med krulligt hår och svarta RayBans glasögon kom springandes mot mig.
Han räckte sin hand mot min och drog up mig.
- För, förlåt! Stammade han.
- Jaja, det är lugnt. Svarade jag. Jag hade ganska ont i huvudet nu så jag orkade inte riktigt med att prata mer.
- Hur är det med dig? Frågade han igen.
- Jag sa att det var bra? Men tack ändå.
- Jag är ledsen iallafall.
- Jag log lite mot honom.
Sedan gick jag iväg och han gick tillbaka till planen.
Någon var bekant med honom men jag kom inte riktigt på vad.
